Tredje gången gillt

Efter en veckas förkylning så var det att dags försöka sig på värmländska skogsöringar igen.

Senaste fisketuren belönades med årets första dagslända. Förhoppningarna denna gång var att vassländorna börjat visa sig mer frekvent.

Vid lunchtid var vi på plats och jag får äran att rigga spön medans Micke hämtar plastekan. Nu återstår bara att få ner mig i densamma, det gick fint utan några större fadäser. Bara något årtag senare ökar entusiasmen avsevärt då vi ser just två vassländor

guppa förbi i vågorna.

Det blåser lite mer än vi räknat med så vi bestämmer oss för att ro till en ö som är på andra sidan sjön, bakom den ser vattenytan blank och inbjudande ut.

På plats så var det precis som det såg ut på långt håll, bakom ön och hundratalet meter åt alla håll låg ytan som en spegel. Vi tycker oss se att det pluppar upp dagsländor lite var stans, men vi åker lite närmare för att säkerställa oss. En lång och dryg vinter kan ju påverka så att man ser det man verkligen vill se. Vi hade sett rätt och spänning och puls ökar i takt med att fler och fler sländor ses.

Var är öringarna? Nästan två timmar har rusat iväg och ännu har ingen fisk visat sig. Då, precis i samma sekund som jag kollar klockan på telefonen så hör jag ett bastant plask till höger om mig, några sekunder senare sker samma sak igen, denna gången ser jag hela händelseförloppet. Dessutom inom räckhåll utan att behöva flytta sig.

Micke får äran att göra första och enda kastet skulle det det visa sig. Tafsen sträcker ut fint och flugan (Andre Bruns MicroDun) hinner knappt landa innan den försvinner i ett plask. Några minuter senare kunde en vacker skogsöring landas och vi kunde andas ut.

Fisket fortsätter någon timme med missade mothugg och 3 tappade fiskar.

Ytterligare en minnesvärd fisketur var till ända och vi laddar för nya äventyr.

Marginataöring

Microdun